Hur jag fick min första hund !
Min första egna hund kom in i mitt liv genom en vadslagning ! Jag skulle som sagt aldrig skaffa pudel om och när jag skulle ha hund. Cockerspaniel stog högt på önskelistan.
Vid den tiden var jag gift och vi höll på med travhästar, och kom då i kontakt med andra hästintresserade, bla den här mannen, en musiker, som då ingick ett mycket känt svensk band, och som hade tiken som sedan blev mor till min "vinst". Den här tiken var dessutom en omplaceringshund. Nu bar det sig inte bättre än att han hade ett sto han skulle åka och betäcka på Rilanda Gård. Samtidigt löpte tiken så hon fick också följa med, och parades med Ch London Pride of Burdiesel. Det blev fem hanvalpar. Den här häst/hundmannen var en ganska envis och person. När vi frågade om han inte trodde det skulle bli svårt att sälja alla dom här valparna, så svarade han, näedå, det skulle inte vara några problem. Då sa min min, som också var en gambler. Har du inte sålt någon innan dom är 8 veckor, så skall jag ha en. Jajamen, saken var klar. Och inga valpar var sålda innan dom var 8 veckor. Jag tror det är enda gången i mitt liv jag har vunnit något.
När jag sen skulle åka och hämta den här lilla valpen, en svart mellanpudelhane vid namn Doy, så placerade jag honom, bakom baksätet på min folkvagnsbubbla. Det fanns på dom gamla bilarna ett fack - nersänkning där bak. Där tyckte jag att han skulle åka säkrast. Hundburar fanns inte på den tiden. Hur som helst så tuffade jag sakta hemmåt. Han gnällde lite, och så efter några mil kände jag på lukten att något hade hänt där bak. Så jag stannar, för att utefrån, genom fönstret se vad som hade hänt. Och ser ingen valp ! Men ! In i bilen och tittar, nej han finns inte. Börjar leta bland allt som låg i baksätet, ifall han hade hoppat ur. Hittar ingen valp. Bildörren hade ju stått öppen medan jag hade varit ur bilen. Å nej. Han hade smitit ut. Rädd och osäker var han borta ! Jag letade under bilen, spanade ut över åkrarna, låg på alla fyra och titta in i en vägtrumma vid bilen. Borta. Jag grät hejdlöst. Min valp ! Och på den tiden fanns inte mobiltelefoner så att jag kunde ring och få hjälp att leta efter valpen. Jag gick in igen, och där under en gammal svart regnjacka, låg han. Då grät jag ännu värre. (Och gör det nu med. när jag tänker tillbaka) Det tog en bra stund innan jag hade samlat mig och kunde åka hemmåt igen. Resten av vägen hem fick han ligga i mitt knä, och har låg tyst och stilla hela vägen hem.
Med Doy väcktes mitt utställningsintresse, men jag vet än i dag inte hur jag kom på idén, för jag hade ingen i min bekantskapskrets hade varit på utställning. Han var väll ingen stjärna, men fick några ck:n. Han var också ganska duktig som lydnadshund.
Sen köpte jag en tik, för nu skulle jag börja med uppfödning. Ung och grön. Doy blev dock aldrig pappa.
Nu närmare 40 år senare har jag blivit betydligt mer ödmjuk, och lärt mig, att man blir aldrig fullärd, och djur är levande varelser. En hel del valpar har sett dagens ljus med kennelprefixet Tassis. En del har blivt champions, andra inte.
Av familjeskäl höll jag upp med både uppfödning och utställningar under en längre tid, men år 2000 köpte jag en tik som skulle vara som sällskap till min gamla mellanpudeltik. Jag köpte en tik från Berith Eliasson, kennel Cachas. Det visade sig sen att tiken blev en dvärg, och hon blev en söt söt liten dam, så jag började ställa ut henne. Sen var det kört. Nya valpar och champions med prefixet Tassis har sett dagens ljus. Och fortsättning följer................